Under senare tid har råden att sälja sina räntefonder duggat tätt, argumentet har stavats ett förväntat högre ränteläge som i sin tur skulle medföra fallande obligationspriser och därmed sjunkande kurser för denna typ av fonder. Men enligt Jonas Ranneby, kreditförvaltare på Alfred Berg, ligger det en alltför onyanserad definition av räntefonder bakom det resonemanget.

"Rådet att göra sig av med allt vad räntefonder heter bottnar inte i någon djupare analys, det gäller att skilja på olika typer av fonder och vilka risker de medför. Nyckeln ligger i att försöka förstå vilken typ av räntor och risker som fonden är exponerad mot och i vilken utsträckning", säger Ranneby.

Enligt Ranneby går det mycket förenklat att dela in obligationsfonder i "långa obligationsfonder" som investerar främst i stats- och bostadsobligationer samt "företagsobligationsfonder" som investerar i obligationer utgivna av företag. 

I fallet långa obligationsfonder är exponeringen mot ränterisk, ofta uttryckt som duration, betydande, medan det i fallet företagsobligationsfonder finns många andra aspekter som påverkar innehavens prissättning och därmed fondens utveckling. 

"Såväl långa obligationsfonder som företagsobligationsfonder kan ha hög ränterisk eller duration, det innebär att de sjunker vid stigande marknadsräntor. Men i fallet företagsobligationer kan ränterisken vara låg, istället är det kreditrisken som bestämmer risktagandet", förklarar Ranneby och fortsätter:

"Kreditrisk är risken att fonden tappar i värde då ränteskillnaden mellan företagsobligationer och statsobligationer ökar (kreditspread). Kreditrisken mäts då enligt ett mått som heter spreadduration, vilken fungerar enligt samma princip som vanlig duration men med skillnaden att spreaddurationen bara påverkar fondvärdet vid en förändrad kreditspread och är noll vid förändringar i det allmänna ränteläget."

Rådet att sälja räntefonder med argumentet att marknadsräntorna är på väg upp blir därför ett trubbigt resonemang, menar Ranneby.

"Förväntas en ränteuppgång ska en fond väljas som har låg duration. Spreaddurationen kan vara hög utan att fonden tappar i värde i en ränteuppgång. En sådan fond tappar om kreditspreaden ökar vilket ofta inträffar vid perioder av marknadsoro och en kraftigt fallande aktiemarknad."

I fallet företagsobligationsfonder som investerar i obligationer utgivna av företag med låg kreditvärdighet, så kallad high-yield, betonar förvaltaren också att kreditrisken även består av en betydande konkursrisk för de bolag som emitterar obligationerna. 

Ranneby tycker att det är fel att gå ut med råd som klumpar ihop räntefonder som en kategori, istället gäller det att förstå vad man investerar i och hur de räntefonder man investerar i bidrar till att balansera en portfölj med flera tillgångsslag.

"Det viktiga för att fondspararen ska få vad som kan förväntas, är att det finns en förståelse för hur avkastningen i en viss räntefond genereras och om den är intressant att investera i under rådande räntemiljö. Då måste man se till fondspecifika parametrar som fondens genomsnittliga ränta, duration och spreadduration. Dessa parametrar varierar beroende på typ av räntefond och är en viktig del i att förstå om fonden kan anses vara attraktiv i rådande räntemiljö."

"Framgår inte dessa nyckeltal i fondens månadsblad så kontakta fondbolaget och be och få dessa tillsammans med en beskrivning hur dessa ska användas för att få en uppfattning om riskerna och möjligheterna med respektive räntefond som erbjuds", ger Ranneby som avslutande råd.

Artikeln är producerad av nyhetsbyrån Finwire i samarbete med Fondmarknaden.se

Denna information ska inte betraktas som någon form av individuellt utformad rekommendation om investering. Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. De pengar som placeras i fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet.