Regeringens skattehöjning innebär att den schablonavkastning som beskattas med 30% höjs med 0,25 procentenheter, från statslåneräntan + 0,75% till statslåneräntan + 1% (i båda fallen dock alltid lägst 1,25%). I pengar räknat är höjningen låg, det blir någon hundralapp eller så per år för den som har en ISK med några hundratusen i. Men signalen som höjningen skickar, både isolerat och sedd i ett större sammanhang, är skadlig.

För det första höjer regeringen återigen skatten på ISK. Den förra höjningen trädde i kraft vid årsskiftet 2015/2016 och nu bara två år senare är ytterligare en höjning fastslagen. Långsiktigt sparande, vilket ISK var tänkt att gynna när det lanserades 2012, kräver långsiktigt stabila förutsättningar. Och om det redan kommit två höjningar, vad är det som säger att det inte blir en tredje och en fjärde?

För det andra väljer regeringen att samtidigt inte lägga fram några förslag som skulle verka för att minska den privata skuldsättningen, till exempel minskade ränteavdrag. Den sammanvävda bilden som då träder fram är en där sparande missgynnas och låntagande gynnas. Det är olyckligt både för de enskilda hushållen som går miste om den ökade tryggheten som ett eget sparkapital innebär och för den svenska ekonomin som får bära risken med högt belånade hushåll.

Mikael Tjäder, VD på Fondab/Fondmarknaden.se